Hormonell

Asså, va händer med mig?? Finnig som en tok men det är inte det värsta. Jag tjuter åt allt. Igår såg vi Superhjältar (ja barnfilmen från tidigt 2000tal) och när lillebrorsan i den familjen sa tack till syrran började jag gråta?! Jag gråter när jag ser söta djur, fula djur, skadade djur, bröllopsvideor, videor med barn, när jag ser någon med barnvagn på stan, eller när någon håller någon annan i handen, eller när jag gör god mat, eller bara åt ingenting. En liten tjutmaskin typ. Varför? Har aldrig i hela mitt liv varit ett sånt snyftvrak. Tankar? Ideer? Vad tror ni...?
 
Allmänt, Tankar | | Kommentera |

När någon annan bestämmer om man får bli mamma

Sen Albin blev sjuk har det absolut jobbigaste varit vetskapen om att inte kunna få fler barn på naturligt sätt. Många som jag pratar med om detta förminskar det (jag antar i ett försök att trösta?) och säger saker som "ja men ni har väl fryst in sperma? Då är det ju lungt". Jag orkar inte med fler personer som säger så... Vårt nästa alternativ är IVF om vi ska få egna barn annars adoption. Men det är inte direkt så att man kommer till reproduktionscentrum en dag och säger hej stoppa ett embryo i mig tack. Det handlar om nålar, smärtsamma undersökningar, hormontillskott och ångest och oro för att det inte ska funka. Men trots den stressen längtar jag efter det enormt. Men jag får inte. Jag väger för mycket...
13 kilo måste bort om jag ska få göra en IVFbehandling. 13 kilo kanske låter som en fjuttig summa men det är riktigt svårt när man är otroligt stressad över att man MÅSTE gå ner och helst fort så kroppen hinner ställa om sig och må så bra som möjligt till framtida IVFbehandling. Men det värsta av allt är känslan över att någon annan får bestämma när jag duger som mamma. Jag vet att jag är en bra mamma till Hillevi och att det inte handlar om det. Men att någon säger att min kropp inte duger för att bära ett barn just nu, gör så otroligt ont. Jag försöker motivera mig och kör järnet för att försöka gå ner i vikt och träna mig stark men den ständiga ångesten och sorgen i att jag just nu inte duger som jag är förtär mig något enormt. 
 
Till mitt framtida barn. Jag kämpar järnet för dig. Hoppas du förstår att du redan nu är älskad. 
 
 
 
Allmänt, Tankar | | 3 kommentarer |

Oroa er inte för att fråga något dumt

Med tanke på vad jag skrev igår om cancer diagnosen antar jag att många av upplevelse någon sorts känsla om det så var medömkan eller bara obehag. Men jag känner det är viktigt att förtydliga en sak.


Jag tycker INTE det är jobbigt att prata om det! Inte Albin heller. Det är snarare skönt att få ventilera och kanske hjälpa andra i samma sits. I tidigare inlägg skrev jag att man får fråga till en vlogg som kommer komma framöver. Och passa på att fortsätta fråga om det är något ni undrar! Finns ingenting som känns för känsligt eller som sårar mig i frågorna ni kan ställa om situationen. 

Så nu vet ni det! 

Upp