Förlossningsberättelse del 2 - dagen då Hillevi kom

Dagen då Hillevi kom
23/6 01.14 slutade morfinet att värka och värkarna ändrade karaktär och det drog som gummiband nedåt. Albin sprang och värmde vetekudde och jag försökte duscha lite för att lindra.
03.20 fick jag antibiotika för att vattnet gått för så länge sen. Jag tål inte så många antibiotika så de va tvungen att ta en sort som har illamående som bivärkning. Och snacka om att jag blev illamående.. Trodde jag skulle kräkas hela tiden med lyckades slippa det!
Vid 03.49 har jag 5 värkar på 10 minuter och de är mycket kraftigare och det börjar verkligen dra nedåt.
04.27 tester jag lustgas och älskar det! Mamma hatade det och sa att man blev yrslig och att det var jätte obehagligt men jag blev tvärt om. Jag andades och lyckades blir skärpt av det istället. Dessutom upptäckte jag att tog jag ett djupt andetag och sedan vid utandningen så hummade jag på en ton så slappnade kroppen av. Starkt tips helt enkelt.
04.47 var jag 4cm öppen och tappen helt utplånad och gick därför in i aktiva fasen. Min latens fas var därför ganska seg med andra ord... Barnmorskan kom in och pratade om EDA-bedövning. Jag hade skrivit i förlossningbrevet att jag helst ville vara utan det pga komplikationer som kunde uppstå, men hon bad mig tänka lite på det. Sen kom hon in igen och frågade och jag frågade om hur stora riskerna var och hur lång tid hon trodde det skulle ta tills jag var helt öppen då lustgasen funkade helt okey fortfarande. Men när hon förklarade förstod jag att det var bäst att ta den. Jag var helt enkelt så galet slut att hade jag inte tagit den hade nog kroppen kanske inte klarat av resten av förlossningen som därför kanske dragit ut på tid och kunnat sluta i snitt så jag tog beslutet att ta EDA.
06.28 har jag fått elektrod på bebis huvud och en inre värkmätare har även satts dit. De sätter EDAn som kommer rätt på tredje försöket. Trodde det skulle göra skitont men det var verkligen ingenting. Födde ju förtusan barn samtidigt så smärtan av ryggmärgsbedövning var en fis i rymden! Den tog först och mest på vänster sida så när jag försökte gå gick jag åt vänster så albin var tvungen att stötta upp. Garvade som ett as mellan värkarna!
10.00 tar de ett laktat prov på Hillevis huvud och de såg genom instrumentet att hon hade massor blondt hår. Allt blev så verkligt. Jag har en bebis som läkaren kollade på liksom! Jag vad då 6cm öppen.
Vid 11.20 kände jag helt plötsligt att jag ville trycka på så Albin larmade. Han berättade att jag ville trycka på och barnmorskan (som nu var bytt till nästa) svarade med att Åh så spännande. Och på strax över en timma hade jag öppnat mig till 10cm och jag kände att YES nu kör vi. De sista 4cm  gick alltså extremt fort och det var nog för jag kände hur jag kunde trycka och jobba nedåt.
De började göra i ordning och när jag väl började krysta så tog det bara 25minuter sen var hon ute.
12.11 kom hon ut med huvud och kropp i en krystvärk. Dock hade hon navelsträngen 3 varv kring halsen som ströps åt precis när hon kom ut och barnmorskan satte fingret mellan hennes hals och navelsträngen och klippte snabbt navelsträngen. La upp henne på min mage och snurrade bbort den kring hennes hals. Hon var rätt blå och inte ett ljud. Hon låg med ryggen mot mig och jag han peta på hennes rygg och inse att shit det är en bebis på riktigt sen var de fjuttiga sekunderna över och barnmorskan larmade och ut sprang de men Hillevi och de enda jag minns var att hon sa "pappa följer med" sen var alla ute och bara jag och barnmorsan var kvar. Hillevi hade inte skrikit men jag hörde ett litet host precis när de kom ut från salen. Jag sa till barnmorskan att "man blir ju lite orolig" men hon sa att det var lugnt. Så säger hon till alla tänkte jag och bad henne svära på sitt liv att hon skulle överleva. Hon lovade och jag kände ett lugn. Moderkakan som jag var livrädd skulle sitta kvar kom på direkten utan problem och jag behövde inte krysta ut den.
Efter 4-5minuter från att Hillevi kom ut så kom barnläkaren in. "Hon mår hur bra som helst och är en jättefin tjej". Tjej sa hon tjej!? Är det en flicka sa jag helt förundrad då jag inte hunnit kolla och bara var helt tagen av att det faktiskt var en bebis som komit ut över huvudtaget. "Oj, du visste inte det. Ja det är en flicka" sa läkaren och när hon lämnade salen kommer det finaste jag någonsin sett och någonsin kommer få se. Albin kommer gående i korridoren mot mig in i salen gråtandes och i famnen har han det vackraste barn jag skådat och snyftandes får han fram "det är en liten Hillevi". Jag började gråta och fick titta på henne och hennes otroligt stora fina ögon. Undersköterskan tog henne och la på mitt bröst och på en gång började hon suga på mitt bröst och jag kunde inte slita ögonen från henne.
Jag ammande henne och när vi legat så länge så tog Albin henne, satte på blöja (blöjpremiär så barnmorskan hjälpte) och en lite body och så fick vi äta världens godaste mackor på de hyllade fikabrickan innan vi fick gå vidare till special BB. Vi hamnade på specialBB då jag hade en infektion i kroppen av den tidiga vattenavgången (ca40 timmar innan hon kom) med ett CRP på 155 (ska ligga under 10) och de ville se att jag blev bättre och att Hillevi inte hade samma infektion vilket hon inte hade.
 
Hillevi vägde 3920g och var 53cm när hon kom ut. Det vackraste världen har skådat med otroligt stor och fluffigt hår! Och trots att jag i krystvärkarna sa till Albin att nästa gång är det hans tur eller så adopterar vi så känner jag redan nu att jag längtar otroligt mycket till nästa gång. Det är det absolut coolaste jag gjort någonsin och smärtan är värt allt, allt, allt!
 
 

Förlossningsberättelse del 1 - dagen då vattnet gick

Det sista jag sa till Albin söndagen den 21 juni när vi la oss va, älskling jag kommer aldrig föda barn. Känner ingenting och kommer säkert gå över tiden massor. Sen somnade vi vid 24 tiden.
Klockan 02.04 måndagen den 22 juni vaknade jag som en blixt och satte handen av en ren reflex mellan benen och hoppade upp ur sängen. Vattnet forsade ut! Trodde aldrig att jag skulle få en så "dramatisk" början men det fick jag och det var en extremt speciell känsla när vattnet gick och jag tänkte jag hade fel och så fylldes jag av en enorm pirrig nervositet. Det var igång!
Några sekunder efter att vattnet gått och jag fattat vad som hänt väckte jag Albin. "Albin, Albin, vattnet har gått". "Va är du seriös!!?" svarade han och for upp ur sängen. Vi började dra fram handdukar som jag lindade in mig in och tog mig till toaletten. Albin fick fixa golvet. Hehe.
Kom till toaletten och vid 02.10 efter vattnet gått kom första värken. Jag hade oroat mig för att man inte skulle förstå när värkarna kom. Det gör man! Ropade på Albin att jag hade en värk och ringde till förlossningen och sa att mitt vatten gått. Fick en tid 07.30 på morgonen för kontroll så la på. Då kom nästa värk och nästa och nästa. Värkarna kom direkt 3 stycken på 10 minuter så jag ringde in igen och de bad oss åka in direkt. Vi var mega taggade! Här är bilden vi tog innan vi satte oss i bilen. Årets ljusaste natt dessutom.
 
03.36 var vi inne på förlossningen. Jag hade tagit världens längsta promenad från bilen kändes det som. Och fick stanna och andas. Framför allt skrattade vi av lycka hela vägen. Fick ligga och kontrollera värkar och Hillevis hjärtljud. Allt såg bra ut och värkarna fortsatte som förut.
 
04.40 kom en jättetrevlig barnmorska Helen och gjorde kontroll. 2,5cm öppen och lite kvar av tappen. Det roligaste var att hon sa "oj det här är en hårig liten person". Var helt förundrad över att hon kunde känna det redan i magen!
Runt 06.00 åkte vi hem igen för att jobba genom latensfasen hemma. Albin slocknade när vi kom hem men jag var klarvaken och forsatte ta värkar som fortfarande kom lika tätt. Vi fick en ny kontroll till kl. 18.00 men barnmorskan trodde vi skulle komma redan tidigare vilket gav extrema förhoppningar om att vi får vårt barn idag!
Jag ville inte åka in tidigare trots att värkarna kom mycket kraftigare. Albin sa att det är nog dax nu men jag sa att jag ville vänta till kl 18 så att det hänt så mycket som möjligt! Albin och jag dansade i vardagsrummet och jag hängde på honom när jag gungandes andades genom värkarna. Mamma och pappa kom över och mamma uppmuntrade, peppade och masserade mig medans pappa och Albin sprang runt och gjorde i ordning i lägenheten. Sen satte vi oss i bilen och åkte in för 18kontrollen! Vi var extremt spända med bbväskan i högsta hugg!
 
Nu var det riktigt jobbigt att gå från bilen. Albin sa att han kunde skjutsa mig till dörrarna men jag vägrade. Ville att så mycket som möjligt skulle hänt och det händer ju mer när man går och rör på sig. Så jag pausade hela tiden och de tog över 30 minuter att gå till förlossningen från parkeringen.
18.00 är vi framme och blir hänvisade till ett undersökningsrum. Där träffar vi en hemsk hemsk barnmorska. Jag var ganska känslig i det här stadiet med då jag inte sovit något och haft värkar i sen kl. 02.00. Men hon hänvisade mig att "dra av trosorna" och lägga mig på sängen. Hon kände efter i en millesekund och sa sen "inget har hänt dra på trosorna igen". INGET HAR HÄNT!! Jag har haft värkar hela dagen och INGET HAR HÄNT!!? Då brast det för mig och jag började storböla. Hulkgrät där på sängen och tankarna snurrade med känslan av att, nej jag kan inte föda barn ni kan lika gärna snitta mig nu. Barnmorskan blev chockad och sa "du är inte speciell Amanda. Det här är vanligt". Som att det skulle kunna hjälpa att veta att jag inte var speciell? Sen gick hon ut från rummet. Albin tröstade mig och var också sårad över hur vi blev bemötta just då.
Efter ett tag kom barnmoskan tillbaka och sa att om vi ville fick vi komma på en ny kontroll vid 21.00 efter hennes pass och sa att vi skulle åka och käka så länge. Jag kände lite lättnad för då visste jag att jag skulle få träffa en ny barnmorska så jag sa okey.
19.00 Snyftandes och hasandes tog vi oss till bilen och åkte till McDonalds för drive in. Vi köpte mat och satt på Maxiparkeringen och åt. Jag kunde inte ta mig in. Sen hade vi lite tid att döda så Albin körde lite geocaching medans jag satt i bilen och bad till Gud om att något skulle hända.
21.10 var vi inne för ny undersökning. En underbar barnmorska Madelene tog emot oss och körde kurva och hjärtljud och allt såg bra ut. Värkarna började dock tappa lite av sin styrka eftesom jag var så trött. Så vid 22.39 gör barnmorskan en undersökning och ser att jag är öppen 3,5cm. ( tror inte tidigare bm kände rätt...) Jag får PVK, blir inlagd på rum 104 och får vid 23.18 Petedin (morfin) spruta för att lindra lite så jag kanske kan få vila lite. Förhoppningarna ökar om att något kanske snart kommer hända. Barnmorskan sa att morfinet kan antingen få mig att kunna vila eller så får jag mer krafter och värkarna ökar. Hade fortfarande inte riktigt fattat vad som hände om jag bara skulle få sova där eller om jag var där för att föda. Albin sa att jo vi är inskrivna nu så vi ska föda. Plötsligt kom mer krafter!
Upp